BUP.nu: Vart ska jag ta vägen med min förvirring?

Hej!
Jag är en otroligt förvirrad tjej. Det går inte att beskriva hur förvirrad jag är egentligen…

Förra året bodde jag i Alaska i USA som utbytesstudent. Jag hade hemska värdfamiljer och blev runtkastad som en toffel. Ingen lyssnade på mig eller tyckte att min åsikt betydde något. Jag hade ingen jag kunde prata med och jag grät mig själv till sömns varje kväll för att jag ville hem. Men min mamma och pappa gav mig skuldkänslor för att jag ville hem de sa att det kanske inte alls är så farligt som jag tyckte och att jag skulle fortsätta kämpa och hålla ut så länge jag kunde.

Det gjorde jag. Hela året trots att jag ville hem redan första veckan. Jag började dricka bort mina bekymmer på helgerna och fick massa onödiga kompisar som inte betyder något egentligen. Varje dag var jag så försiktigt… Gick runt och tyckte att allt jag gjorde var fel. Mina värdföräldrar kunde helt plötsligt dyka upp när jag spelade tennis med en kompis bara för att de inte trodde att jag var där. Jag fick inte träffa kompisar på vardagarna och var ungefär som deras hembiträde.

Nu förstår jag inte varför jag inte tog mig själv mer seriöst. Varför jag var kvar i tio månader i ett liv jag hatade.

Allt spårade ut. Jag har varit en sån som alltid trott på äkta kärlek och att det övervinner allt. Men när allt spårad eut hade jag onödiga one night stands och blev lika sårad varje gång då jag märkte att killar jag hade sex med inte alls brydde sig om mig. De ville bara ha sex med den svenska tjejen.

Det känns fortfarande som att ingen förstår. Jag känner mig så ensam hela tiden.
Jag har massa vänner och av alla är jag sedd som en av de gladaste och spontanaste personerna som finns men så fort jag blir ensam så bryter allt ihop. Kanske har de att göra med att jag fick dölja att jag var ledsen under hela året i USA och bara kunde gråta när jag var själv på mitt rum. Ingen gillar ju drama queens.

Min mamma har gått in i vägen och är inte sig själv längre. Hon är någon jag brukade kunna prata med. Men nu finns hon inte där längre.

Jag har pratat med min kusin som också är min bästa vän hon är den enda jag vågar vara öppen för eftersom jag vet att hon inte kommer lämna mig. Jag antar att det är det jag är rädd för, att folk ska sticka för att jag är för deprimerande och tråkig.

Jag gråter varje gång jag behöver nämna mitt förra år.. När nya människor jag träffar får reda på att jag varit i usa ett år är det alltid samma reaktion. Att dem tycker det är hur coolt som helst. Men jag ljuger till svar. Får det att låta bättre. Ibland berättar jag om mina två första dåliga familjer och säger att den sista var underbar. Det var inte så… Jag var redan förstörd-

Jag vet inte vad jag ska göra eller vem jag ska prata med. Det känns jobbigt att prata med min skolkurator… Jag är otorligt engagerad i skolan och vill hålla det lite separat. Jag vill inte bli en person alla går runt och tycker synd om. Jag vill vara en rolig och glad person. Önskar bara att jag kunde det när jag var ensam också. Vart ska jag ta vägen?

Susanna
BUP SVARAR…

Hej Susanna!

Du verkar ha haft ett jättetufft år som utbytesstudent, med värdfamiljer som inte lyssnade och förstod din situation och där dina föräldrar inte heller insåg vilken svår situation du befann dig i. Det är en stor omställning att vara långt borta hemifrån i nästan ett helt år när man är 16 år gammal. Då är man fortfarande beroende av en hel del vuxenstöd, vilket det låter som att du inte fick. Det gör inte heller saken bättre att många nu automatiskt verkar utgå ifrån att du hade det bra under året i USA. Hur tror du det skulle bli om du berättade om hur du verkligen hade det?

Här hemma har du haft personer som du kunnat prata med. Din kusin är fortfarande någon du kan anförtro dig åt, medan din mamma inte verkar må så bra just nu. Jag undrar om du också är orolig för hur hon mår, samtidigt som du är mitt uppe i dina egna svårigheter? Oron för henne blir ju i så fall ytterligare en tyngd att bära.

Jag tycker det låter som att du befinner dig i en rätt svår livskris, som dessutom har pågått ett tag. Du är ju också småningom på väg ut i livet på egna ben, och det försök som du på ett sätt gjorde förra året blev svårt pg a yttre omständigheter, struliga värdfamiljer t ex. För att komma vidare tror jag att du behöver någon form av samtalskontakt. Du kan vända dig till Ungdomsmottagningen där du bor. BUP-mottagningen kan också vara ett bra alternativ.

Du har en strävan att vara en glad person, som du kanske var innan det olyckliga USA-året. Du kan säkert få tillbaka den känslan i livet med hjälp av en samtalskontakt.

BUPStockholm SV
2010-12-20
Source: BUP.nu
Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s